Chris Kevin

Det var ungefär ett år sedan som jag lånade Dead Space av en kompis och för första gången klev ombord på det gigantiska rymdskeppet USG Ishimura.

Reparationsteamet hade kraschat i hangaren och skärrade smög de sig in i skeppets mörka och tysta innanmäte. Vart fanns besättningen? frågade de sig medan ingenjören Isaac Clarke beordrades att aktivera generatorn som skulle öppna rummets dörrar. Plötsligt började belysningen flimra och en mänskligt gestalt närmade sig de oväntade kollegorna. En maskingevärssalva och flera plågade skrik bröt tystnaden, följt av ett skräckslaget "Run Isaac! RUN!". Något kom flygandes ur ventilationssystemet och skräckslaget började jag styra Isaac ut ur rummet, bort från skriken, bort från den vrålande besten som ville slita honom i stycken. Tillslut lyckades Isaac komma i säkerhet och fann sitt första vapen, ett vapen som skulle vara honom trogen genom denna långa blodiga mardrömsfärd.

1000 avkapade lemmar senare pustade jag ut. Det var över, jag hade lyckats överleva alla hinder trots att jag spelat på Hard vilket medförde att två till tre träffar innebar en kall bråd död för vår hjälte. Minst sagt hade det varit en utmanande upplevelse men kanske en av de bästa jag varit med om vad gäller survival horror spel. Visceral Games hade levererat en smart story där man som spelare kände sig delaktig. Samt ett gäng coola vapen som bjöd på stor variation när det gällde att kämpa mot alla typer av necromorphs som väntade på att hoppa på dig i mörkret. Men det bästa spelmomentet var ändå att necromorphs tålde enormt mycket stryk såvida du inte utnyttjade deras svaghet, vilket var att kapa av deras lemmar. Detta medförde en annorlunda spelstil där träffsäkerhet var A & O. Allt som allt var jag såld på Dead Space och jag hoppas att fler tar till sig denna moderna pärla bland skräckspel. Nu ser jag fram emot att fortsätta resan i uppföljaren Dead Space 2.

Relaterat

• GameTrailers - Dead Space
• IGN - Dead Space

Legend till Super Nintendo™ handlar om två biffiga män, den ena bär ett svärd medan den andre har en yxa. Under spelets gång försöker de med våld komma åt kött, guld och nycklar. Fast riktigt så är det väl inte, men om man bortser från handlingen så är det förmodligen på det sättet man skulle uppfatta spelet.

Man kastas hastigt in i spelet och snappar upp kontrollerna utan större svårighet. Vad som går att göra är ganska simpelt, men viss variation erbjuds. Utöver att svinga sitt basvapen eller göra hoppsparkar (som för övrigt är bästa sättet att klara sig över huvudtaget) så går det även att använda en distansattack som tar på livet eller använda en dödlig magi. Överlag känns kontrollerna stabila och det är sällan man upplever frustration p.g.a dålig respons.

Grafiken är väldigt typisk för sin tid från 16bits åldern. Den håller trots allt med goda mått och sätter sin charm genom att skapa en enkel men ändå fantasirik värld. Vad gäller variation å andra sidan så återkommer samma fiender flera gånger under olika banor.

Spelets musik skapar en känsla av en fantasyinspirerad medeltid och sätter igång äventyrslysten. Men så inser man såsom med utbudet av fiender att även antalet låtar inte är särskilt stort. Nämligen två och det är allt man kommer att få höra om och om igen för varje bana.

Trots sina smärre brister är Legend ändå ett charmigt och underhållande spel och avnjuts bäst i sällskap av en kompis. Att hugga ner fula rövare och monster ensam kan i längden bli både enformigt och en aning kämpigt och att ha någon som täcker ryggen har väl aldrig varit en dum idé.

Spelet tar vid där filmen slutade bara timmar efter att Wesley fått sin hämnd mot Sloan. Man kastas direkt in i handlingen och fortsätter att ta upp kampen mot brödraskapet.

Upplägget är av en tredjepersons shooter med ett ducksystem som påminner om Gears of War. Spelbarheten bygger på att man utnyttjar duckning i alla lägen där detta är möjligt. När man duckar läker skador och kräver inga extra föremål. Man kan även flytta sig mellan olika skydd genom att luta sig och trycka på actionknappen. Om man väljer att bojkotta detta och istället rusa in i skottlossningen får man räkna med en omedelbar död. Spelaren kan dock dra nytta av detta när det erbjuds en chans att göra en dödlig närstridsattack.

Vad gäller vapen och förmågor så är utbudet väldigt begränsat och det lilla som finns låses upp under spelets gång. Men det är först när specialförmågorna aktiveras som spelet börjar bli intressant. Den första av dem är bullet curve som även användes i filmen. Den bygger på adrenalin som man får varje gång en fiende stupar. När man använder den så får man ett specialsikte som visar kulans bana och om den träffar fienden eller inte. Detta blir genast ett effektivt sätt att eliminera fiender snabbt med minimal fara.

Grafiken är snygg och behaglig genom spelet, med snygga ljuseffekter och några charmiga miljöer. Men när det gäller mellansekvenserna så upplevs den snarare som slarvig och under all standard.

Musiken fyller sitt syfte utmärkt och skapar en passande stämning genom banorna. När striderna bryter ut så ökas tempot med några actionfyllda spår som får spelaren att känna sig på topp.

Wanted är ett sånt spel som hade rätt material för att kunna bli något men som snubblade på mållinjen. Det dåliga utbudet av vapen och förmågor ihop med att man tvingas följa linjära vägar och ducka bakom varje vrå, gör spelet ytterst repetativt. Ett stort utbud av extra karaktärer och spellägen är inte heller tillräckligt för att det ska kännas värt att spela om spelet. Men för den som kan nöja sig med lite lätt pang pang action så är Wanted ett väldigt schysst spel. För alla trophyjägare kan det vara värt att nämna att Wanted är väldigt lätt för att sätta platina.

Relaterat

• GameTrailers - Wanted - Weapons of Fate
• IGN - Wanted - Weapons of Fate

Hej, nu blir det spel så tummarna ryker!

Idag kom det efterlängtade paketet. En andra handkontroll, Resident Evil 5 Gold Edition och Singstar med trådlösa mickar. Kände att det var dags att fixa en kontroll till så att min sambo blir lite mer delaktig. Förhoppningsvis så kan jag få henne att fastna den här gången. Singstar skaffade jag på hennes begäran så nu kan vi räkna med karaokefest snart.

Castlevania Legends var ursprungligen tänkt att vara prologen för hela serien. Men med de nya spelen till PS2 så har orginal storyn suddats ut. I vilket fall är handlingen den att Sonia Belmont, den första i ätten Belmont, beger sig till Draculas slott för att bekämpa mörkrets prins. Hon har födts med speciella förmågor och blivit tränad av sin morfar att använda piskan. Förutom att vara den enda med kraften att stoppa Dracula så är hon även älskarinna till Draculas son Alucard.

Spelet har fem banor och ytterligare en hemlig. Vad som skiljer sig från de traditionella Castlevania spelen är att Legends har inga specialvapen, utan istället får man ett Soul Weapon från varje boss som besegras. De vanliga vapnen dolk, heligt vatten, klocka, yxa och kors går att hitta i spelet, men deras enda funktion är att samlas för att få fram ett alternativt slut.

Castlevania Legends kanske inte är något superbra spel i serien, men för att vara till Game Boy bjuds det på ett schysst upplägg av varierande svårighet, detaljerade mellansekvenser och handling. Banorna i sig är relativt enkla men ger en bra variation, vad som gör dem otroligt jobbiga i vissa fall är fienderna. I det här spelet är fienderna extremt mycket farligare än bossarna. En vanlig fladdermus har större chans att ha ihjäl dig jämfört med t.ex första bossen Creatures Bat. Vad som för det mesta gör fienderna så farliga är att de respawnar alldeles för lätt och ibland på helt orimliga ställen. Att bossarna är enkla är inget jag skojar om, vid första möte kan de verka riktigt svåra men man lär sig ganska snabbt deras attackmönster, vilket gör de flest av dem ofarliga. För att underlätta ännu mer kan man trycka A+B och aktivera Burning Mode som gör att man är odödlig tills mätaren är slut. Enda bossen med lite krut i är såklart Dracula själv p.g.a att han har betydligt mycket mer liv än de övriga bossarna.

Vad som upplevs som dåligt genom hela spelt är den tjatiga musiken som lopas under varje bana. Dessutom är användningen av Soul Wepons underskattad, för det första kräver de hjärtan, men många gånger leder det till döden bara för att man ska få tag i något enstaka.

Överlag är spelet som sagt väldigt bra och perfekt underhållning om man har några timmar att fördriva.

Jag har nyligen kommit över Mega Man II till Game Boy. Kortfattat är storyn att Dr. Wily har flytt till framtiden och Mega Man följer efter honom för att återigen möta åtta Robot Masters. Baserat på NES-serien så utspelar sig spelet tidigast efter Mega Man 3 eftersom det är med bossar från både Mega Man 2 och Mega Man 3. Crash Man, Metal Man, Wood Man, Air Man, Hard Man, Magnet Man, Needle Man och Top Man.

Vad jag har hört så ska det vara det sämsta av de fem spelen till Game Boy. Personligen får jag däremot lov att säga att det var underhållande. Musiken är i största lag under all kritik, men kontrollerna samt banorna bjuder på en lagom svårighetsgrad vid de första speltillfällena. Den största nackdelen är när man spelat det ett litet tag och börjat lära sig banorna och hur bossarna anfaller. Det blir med andra ord för enkelt och den enda utmaningen för min del är sista bossen Dr. Wily. Enda anledningen till att Wily är svår är för att han måste besegras tre gånger på raken och att det endast är hans glaskupol som tar skada från Mega Mans buster gun. Ytterligare en sak som höjer nöjet lite med Mega Man II är den nya bossen Quint. Såsom med de andra bossarna får man hans vapen, vilket i det här fallet är en hoppstylta som heter Sakugarne. Om Mega Man II var helt ok så ser jag definitivt fram emot de övriga fyra Game Boy titlarna.