Dead Space
Det var ungefär ett år sedan som jag lånade Dead Space av en kompis och för första gången klev ombord på det gigantiska rymdskeppet USG Ishimura.
Reparationsteamet hade kraschat i hangaren och skärrade smög de sig in i skeppets mörka och tysta innanmäte. Vart fanns besättningen? frågade de sig medan ingenjören Isaac Clarke beordrades att aktivera generatorn som skulle öppna rummets dörrar. Plötsligt började belysningen flimra och en mänskligt gestalt närmade sig de oväntade kollegorna. En maskingevärssalva och flera plågade skrik bröt tystnaden, följt av ett skräckslaget "Run Isaac! RUN!". Något kom flygandes ur ventilationssystemet och skräckslaget började jag styra Isaac ut ur rummet, bort från skriken, bort från den vrålande besten som ville slita honom i stycken. Tillslut lyckades Isaac komma i säkerhet och fann sitt första vapen, ett vapen som skulle vara honom trogen genom denna långa blodiga mardrömsfärd.
1000 avkapade lemmar senare pustade jag ut. Det var över, jag hade lyckats överleva alla hinder trots att jag spelat på Hard vilket medförde att två till tre träffar innebar en kall bråd död för vår hjälte. Minst sagt hade det varit en utmanande upplevelse men kanske en av de bästa jag varit med om vad gäller survival horror spel. Visceral Games hade levererat en smart story där man som spelare kände sig delaktig. Samt ett gäng coola vapen som bjöd på stor variation när det gällde att kämpa mot alla typer av necromorphs som väntade på att hoppa på dig i mörkret. Men det bästa spelmomentet var ändå att necromorphs tålde enormt mycket stryk såvida du inte utnyttjade deras svaghet, vilket var att kapa av deras lemmar. Detta medförde en annorlunda spelstil där träffsäkerhet var A & O. Allt som allt var jag såld på Dead Space och jag hoppas att fler tar till sig denna moderna pärla bland skräckspel. Nu ser jag fram emot att fortsätta resan i uppföljaren Dead Space 2.
